En sen standardpizza och lite pizzanostalgi.


När middag borde intagits för en bra stund sedan och hungern tränger på, då är pizzan en älskad räddare. Under en sen promenad med hunden gick jag förbi den lokala standardpizzerian Mälarparkens Kök & Café. Eftersom jag omöjligt kunde bestämma mig för något på menyn fick det bli en kombination. En Bolognese med skinka och lök.

En standardpizza är en standardpizza, det ska sägas. Det är samma ingredienser som alla andra köper. Ett fåtal grossister tillhandahåller allt en standardpizzeria behöver. Resten är upp till pizzabagarens omsorg och kärlek. Och här finns den faktiskt. Botten är tunn och frasig, precis som den ska vara.

Den egna kompositionen visade sig vara lyckad. Det var alldeles lagom med topping, och det smakar gott. Jag kompletterade bara med ett par nypor cayennepeppar, vilket höjer smaken på det mesta. Jag överraskas av köttfärssåsen. Mustig och god. Kanske är den rentav gjord på restaurangen.

Betyg

Matkvalitet: 6/10
Smak: 6/10
Mättnad: 7/10
Pris för värde: 6/10
Totalomdöme: 6+/10

Jag funderar lite på pizzans historia. Jag befinner mig ändå i Västerås, den stad där den första pizzan serverades på restaurang. När italienarna kom till stan för att arbeta på ASEA (nuvarande ABB) krävde de tillgång till en katolsk präst, vin och italiensk mat. 1947 startade ASEA en restaurang på Sjöhagsvägen och pizza fanns på menyn. Jag undrar hur den smakade.

Och hur smakade den på den första riktiga pizzerian, Piazza Opera, som öppnades av Giuseppe "Peppino" Sperandio i Stockholm 1969?

Kanske var den mer i närheten av originalet, som tre av mina bästa pizzaminnen.

Bäst upplevelse i alla kategorier står Grimaldi's för. En pizzera med anor från 1905 när pizzan först kom till New York, belägen precis vid Brooklyn-bron. Och de bär sitt arv med stolthet.


Valet föll på en klassisk pepperoni pizza. Helt makalöst god.

Pizzans hemland Italien har också bjudit på några otroliga pizzaupplevelser. Som på den lilla restaurangen vid Gardasjön. Det var en av flera restauranger på en liten yta, men just denna tror jag heter Pizzeria del Porto.


Mer genuint än så här blir det inte. Här är det inte toppingen som gör det, även om salciccia, champinjoner och oliver visade sig vara en fantastisk kombination. Nej, det är botten som utmärker sig. Spröd och lövtunn. Och tomatsåsen, med sin sötma och rejäla smak. Bara den skulle kunna få mig att flytta till Italien.

Ett överraskande pizzaminne står Tallinn för. Jag landade på Beer House, och var mest ute efter ölen i detta kombinerade bryggeri och restaurang. Det blev en provning av deras sju sorters ofiltrerade och opastöriserade öl. I sig en upplevelse.


Men någonstans där smög hungern sig på. Pizza fanns på menyn, och det kändes som ett säkert kort.


Där och då var det det bästa som kunde hända magen. En imponerande frasig och tunn pizza, med överraskande mycket smak från både tomatsåsen och osten som i första anblick såg snålt tilltagna ut. Toppingen med salami, rödlök, jalapeños och pepperoni balanserade perfekt med de olika ölsorterna.

Och så fungerar kanske pizza som bäst - som utfyllnad i buken efter sju öl - eller dagen efter. Men jag tycker nog att många svenska pizzerior borde lyfta sig en notch.


Kommentarer